Oh my God, I'm back again...
Oj. Jag har visst inte bloggat på över 1 år! Varför? Eftersom det hänt så jävla mycket, så har jag inte haft tid, ork eller lust. Så mycket har hänt att jag skulle kunna skriva en bok!
What to write, what to write...
Jag är färdig. Jag är klar. Jag är inte längre student. Jag är nu en arbetande förskollärare på en förskola Norr om stockholm och trivs superbra både på arbetsplatsen och med mitt val av yrke. Spenderade dock nio måndaer på en förskola där jag kände att jag fick både magsår och lust att begå självmord. Typ. Inte på riktigt, men vissa dagar så ville jag verkligen bara krevera. Hade dock många bra kollegor, men det var inte där problemet satt...anyways, skit i det, det är över och förbi. Här är jag nu.
Det är Fredag kväll och jag sitter här med ett glas rött och väntar på att en av mina bästa vänner kommer över. Elin. Vi träffades för över ett och ett halvt år sedan, under sista året av utbildningen och har varit goda vänner sen dess. Underbar person med ett hjärta av guld. Det är ju bra, för jag har gett vika till en lite mindre fobi jag har och ska åka på kryssning med vänner, utan Jonas. Det svor jag på för några år sedan, att jag aldrig skulle göra, men där är jag nu. Och faktiskt, så längtar jag så att jag tror jag dör lite :)
Har haft en halvstressig vecka på jobbet med mycket att göra nu i utvecklingssamtals tider och försöka strukturera upp min avdelning.
Har idag inte haft mitt stoltaste ögonblick under min karriär, inget allvarligt, men det fick mig att skratta åt hur löjligt känslig jag kan vara, vilket jag inte borde vara, med tanke på att denna händelse är vardagsmat när man jobbar med barn. Typ. Anywyays, jag kan hantera mycket, bajsblöjor, snoriga rinniga näsor, när ett barn spyr, etc. Det är liksom inte jobbigt enligt mig: dock så är denna händelse något jag ALDRIG kommer glöma, och något jag ALDRIG vill uppleva igen.
Efter lunch så ska jag hjälpa ett barn att tvätta munnen. Jag böjer mig fram och ser stansstörsta snorkråka hänga ur näsan, och innan jag lyckas tvätta bort den, slickar pojken i sig denna vidriga sak och tuggar med frid och fröjd, ett leende på läpparna och ett; Mmmmmm...
Vad tror ni jag gör? Förbrilt försöker jag svälja lusten av spy. Det går inte jätte bra, utan jag tar mitt pick och pack, hyperventilerar och springer till toaletten och spyr. Går ut och min kollega tittar lite kosntigt på mig och jag får inte fram mer än: Jag kan inte äns förklara, för nu måste jag spy igen. Hej och hå, again we go.
ahhhh....the wonderful life as a preeschool teacher. Jag älskar mitt jobb. Men snälla barn, ät inte saker som man inte ska äta, speciellt inte saker som ska ut från kroppen. Inte in.
Klart slut, varulvstjut.
What to write, what to write...
Jag är färdig. Jag är klar. Jag är inte längre student. Jag är nu en arbetande förskollärare på en förskola Norr om stockholm och trivs superbra både på arbetsplatsen och med mitt val av yrke. Spenderade dock nio måndaer på en förskola där jag kände att jag fick både magsår och lust att begå självmord. Typ. Inte på riktigt, men vissa dagar så ville jag verkligen bara krevera. Hade dock många bra kollegor, men det var inte där problemet satt...anyways, skit i det, det är över och förbi. Här är jag nu.
Det är Fredag kväll och jag sitter här med ett glas rött och väntar på att en av mina bästa vänner kommer över. Elin. Vi träffades för över ett och ett halvt år sedan, under sista året av utbildningen och har varit goda vänner sen dess. Underbar person med ett hjärta av guld. Det är ju bra, för jag har gett vika till en lite mindre fobi jag har och ska åka på kryssning med vänner, utan Jonas. Det svor jag på för några år sedan, att jag aldrig skulle göra, men där är jag nu. Och faktiskt, så längtar jag så att jag tror jag dör lite :)
Har haft en halvstressig vecka på jobbet med mycket att göra nu i utvecklingssamtals tider och försöka strukturera upp min avdelning.
Har idag inte haft mitt stoltaste ögonblick under min karriär, inget allvarligt, men det fick mig att skratta åt hur löjligt känslig jag kan vara, vilket jag inte borde vara, med tanke på att denna händelse är vardagsmat när man jobbar med barn. Typ. Anywyays, jag kan hantera mycket, bajsblöjor, snoriga rinniga näsor, när ett barn spyr, etc. Det är liksom inte jobbigt enligt mig: dock så är denna händelse något jag ALDRIG kommer glöma, och något jag ALDRIG vill uppleva igen.
Efter lunch så ska jag hjälpa ett barn att tvätta munnen. Jag böjer mig fram och ser stansstörsta snorkråka hänga ur näsan, och innan jag lyckas tvätta bort den, slickar pojken i sig denna vidriga sak och tuggar med frid och fröjd, ett leende på läpparna och ett; Mmmmmm...
Vad tror ni jag gör? Förbrilt försöker jag svälja lusten av spy. Det går inte jätte bra, utan jag tar mitt pick och pack, hyperventilerar och springer till toaletten och spyr. Går ut och min kollega tittar lite kosntigt på mig och jag får inte fram mer än: Jag kan inte äns förklara, för nu måste jag spy igen. Hej och hå, again we go.
ahhhh....the wonderful life as a preeschool teacher. Jag älskar mitt jobb. Men snälla barn, ät inte saker som man inte ska äta, speciellt inte saker som ska ut från kroppen. Inte in.
Klart slut, varulvstjut.
Kommentarer
Trackback
