Mitt liv, min vardag

Jag känner mig själv rätt väl...vill jag tro iaf. Sitter just nu och förvånas över livet...över alla känslor...att man andas, ser, hör...allt...mitt liv är så mycket mer än jag själv. Jag älskar människor och människor älskar mig. Klurig start nu...men låt mig förklara.

Har precis tittat på ett program som heter "självmordsturisten." Det var kanske inte det bästa programmet att se för en människa med grovdödsångest...men jag gjorde det iaf. Mitt lite betänke tid innan. Låg där i soffan med min sovande son i armarna och tittade med avsmak och illamående hur en man och en kvinna som var i sina äldre år ansäkte om dödshjälp för att kvinnan och mannen vägrade leva utan varandra. Han var sjuk, hon var frisk och hon vägrade leva utan honom, därför ansäkte dem om dödshjälp i Zurich, Schweiz. Absurt. Helt sinnessjukt. Det är livets gång. Alla sörjer vi när någon vi älskar går bort. Jag skulle förmodligen gå under om Jonas gick bort...men jag skulle nog aldrig vilja ta livet av mig? eller? tankarna snurrade rätt bra...just nu skulle jag lungt kunna säga att jag aldrig skulle ta livet av mig...vem vet, jag kanske ändrar mig sen. Dem fick iaf avslg. Jävligt bra.

Sen var det en herre på 59år. ALS. Långt gånen och kunde inte göra mycket själv alls. Han beviljades dödshjälp och genomförde det. Tankarna snurrar en gång till. Om jag hade ALS och visste att jag inte hade långt kvar...hade jag velat ta mitt eget liv då? Om jag visste att jag hade en smärtsam död till mötes, hur hade mina tankar snurrat då? Ingen aning...men jag anser det som en annansak..men hemskt vilket som...

Insåg en gång till vad jag faktiskt älskar mig livet. Mitt barn. Mitt barn som fyller mitt hjärta med så mycket kärlek och lycka varje dag. han är det vackraste och finaste jag har. Jag kan ligga och titta på honom när han sover... och börja gråta bara för att han är så fin. Jag kan inte sluta viska varje dag i hans öra hur mycket jag verkligen älskar honom. Hur mycket han betyder för mig...Det är något som är så fantastiskt...

Jag har min älskade sambo...han är också något av det bästa jag har i mitt liv. En man som har levt med mig genom så mycket...någon som har hjälpt mig och stöttat mig genom allt...han är fantastisk.

Min familj...vad skulle jag inte göra för dem, och dem för mig? Obeskrivligt...

Mina vänner...

Allt....Dem gör mitt liv. Man går igenom så mycket under sin korta tid på jorden och allt skall vara värt någonting. Man sitter och pratar om lyxproblem...jag har inte råd med det ena och det andra...man kanske inte har råd att resa, se världen...göra en massa saker som man kanske skulle kunna tycka var kul. Men vad är det värt i längden...om man inte hade dem människorna som betyder något? Det får mig verkligen att inse att kärlek är allt. Jag behöver inte mycket mer. Kärlek, min familj, ett hem som är varmt och där vi trivs, mat i magarna och bara möjligheterna att må bra i vardagen. Det där andra, det är egentligen sånt vi inte behöver...utan sådant som man kanske VILL ha. 

Fan vad jag svamlar. 

Kort o gott...dödshjälp? vette fan...
Mitt barn, min sambo, familj och vänner...vet ni va vära ni är?

Ni är fan mitt allt.